— Du har bara ett fel, Henriot.
— Vilket då? Det som ers majestät så ofta förut har förebrått mig… att jag föredrar drevjakt framför falkjakt?
— Nej, nej, det är inte det jag talar om, Henriot, jag talar om ett annat.
— Får jag be ers majestät förklara sig närmare, bad Henrik, som på kungens leende ansikte förstod att han var vid gott humör, så skall jag försöka bättra mig.
— Jo, det är att fast du har så goda ögon så ser du ändå inte värst klart.
— Skulle jag utan att veta det vara närsynt?
— Ändå värre, Henriot, du är blind.
— Verkligen? sade Henrik. Men kanske det är så att jag sluter ögonen, när olyckan drabbar mig. mig.
— Ja, det tror jag dig i stånd till, Henriot. Hur som helst, så tänker jag öppna dem, jag.
— Och Gud sade: Varde ljus! Och det vart ljus! Ers majestät är Guds representant här på jorden och kan här göra vad Gud gör i himmelen. Jag är idel öra.
— När Guise i går kväll sade, att din syster nyss passerat förbi åtföljd av en hovsprätt, så ville du ju inte tro det?
— Hur skulle jag väl kunna tro ers majestäts syster i stånd till en dylik oförsiktighet?
— När han sade till dig att din gemål begivit sig till Rue Cloche-Percée ville du inte heller tro honom?
— Hur skulle man kunna tänka sig att en prinsessa av blodet så offentligt skulle vedervåga sitt anseende?
— När vi belägrade huset vid Rue Cloche-Percée, och jag, jag fick en silverskål på axeln och en apelsinkompott på huvudet och hertigen av Guise ett
