106
— Och av er, utropade den unge mannen, min dyrkade drottning!
I detta ögonblick kom ett plötsligt skarpt ljud dem att spritta till. Ett fönster hade krossats och en sten rullade över golvet.
— Vem kan vara nog oförskämd… utropade La Mole och rusade mot fönstret.
— Vänta ett ögonblick, sade Margareta, det tycks vara någonting bundet vid stenen.
— Ja, verkligen, sade La Mole, ett papper.
Margareta skyndade fram till den egendomliga projektilen och ryckte loss den lilla biljetten. Den hölls fast vid stenen av ett snöre, som hängde ut genom det sönderslagna fönstret.
Margareta vecklade upp biljetten och läste den.
— Olycklige! utropade hon.
Blek och alldeles stel av förfäran räckte hon La Mole papperet.
La Mole, vilkens hjärta sammandrogs av en dyster aning, läste följande ord:
»Man väntar herr de La Mole med långa värjor i
den korridor som leder till hertigens av Alencon rum.
Kanske skulle han tycka bättre om att gå ut genom
det här fönstret och uppsöka herr de Mouy i
Mantes.»
— Jag undrar, om de där värjorna äro längre
än min?
— Nej, men de kunna vara tio mot en.
— Och vem är den vän som skickat den här biljetten? frågade La Mole.
— Stilen är kung Henriks, svarade Margareta, efter att ännu en gång ha sett på biljetten. Om han varnar, är faran verkligen stor. Fly, La Mole, fly, jag ber er därom.
— Men hur skall jag kunna fly? frågade La Mole.
