honom hjälpa mig, sedan han slutat med er, min syster. Jag är inte så skicklig som ni.
— Och därför väntade ni på honom? frågade Margareta i den naturligaste ton i världen.
— Ja, svarade hertigen, och det otåligt.
— I så fall, min bror, svarade Margareta, skall jag skicka honom till er, för vi ha slutat nu.
— Men er bok? frågade Karl.
— Den skall jag låta Gillonne hämta.
De båda bröderna växlade en blick.
— Seså, sade Karl, låt oss nu fortsätta vår rond.
— Er rond? upprepade Margareta. Vad söker ni då?
— Den lille röde mannen, svarade Karl. Vet ni inte att det finns en liten röd man som går igen i det gamla Louvren? Min bror d'Alencon påstår att han har sett honom och nu äro vi på jakt efter honom.
— Lycka till, sade Margareta.
Därmed vände hon om och gick sin väg. Då hon kastade en blick bakom sig såg hon hur de fyra gestalterna samlats och tycktes överlägga.
Inom ett ögonblick var hon framme vid sin dörr och knackade på.
— Öppna, Gillonne, ropade hon, öppna!
Gillonne lydde.
Margareta skyndade in i våningen och fann där La Mole, som lugn och beslutsam väntade på henne.
— Fly, sade hon, fly utan att förlora en sekund. De vänta på er i korridoren för att mörda er.
— Ni befaller? frågade La Mole.
— Jag vill det. Vi måste skiljas åt för att åter kunna komma tillsammans.
Under Margaretas frånvaro hade La Mole fastgjort stegen och klättrade nu ut. Men innan han steg ned kysste han ömt drottningens hand.
