110
— Om den här stegen är en fälla och jag dör för er, Margareta, så glöm inte ett löfte.
— Det är inte ett löfte, det är en ed. Frukta ingenting, La Mole… Farväl!
La Mole gled snarare än klättrade ned för stegen.
I samma ögonblick bultade det på dörren.
Margareta följde med blicken La Moles farliga färd och vände sig om i samma ögonblick som hon försäkrat sig om att han välbehållen kommit ned på marken.
— Madame, sade Gillonne, madame!
— Vad då? frågade Margareta.
— Kungen bultar på dörren.
— Öppna då.
Gillonne lydde.
De fyra furstarna stodo i nästa ögonblick på tröskeln till rummet.
Karl inträdde.
Margareta gick emot honom med ett leende på läpparna.
Konungen kastade en hastig blick omkring sig.
— Vad söker ni efter, min bror? frågade Margareta.
— Jag söker, sade Karl… jag söker efter… för tusan, jag söker efter La Mole.
— Herr de La Mole?
— Ja, var är han?
Margareta fattade sin brors hand och ledde honom fram till fönstret.
I samma ögonblick redo två män bort i galopp och togo vägen mot skogen. Den ene av dem lösgjorde sitt vita adelskärp och viftade med det till avsked. De två männen voro Orthon och La Mole.
Margareta pekade på de båda ryttarna.
— Vad skall detta betyda? frågade Karl.
