112
Jag älskar och är älskad tillbaka, men kärleken, som bringar andra lycka, bringar mig olycka.
— Förklara dig närmare, min son, sade Katarina.
— Ja, min mor… de här ambassadörerna… den här avresan…
— Ja, sade Katarina, ambassadörerna ha anlänt och det brådskar med avresan.
— Det brådskar inte, min mor, det är min bror som önskar den. Han avskyr mig. Jag ställer honom i skuggan, och därför vill han göra sig av med mig.
Katarina log.
— Genom att ge er en tron, stackars vän?
— Åh, vad betyder det, min mor, fortfor Henrik, jag vill inte härifrån. Jag, en prins av blodet, uppfostrad i fina, raffinerade seder, hos den bästa mor i världen, älskad av en av de mest förtjusande kvinnor i världen, jag skulle fara dit bort bland snön vid världens ända och långsamt tyna bort och dö bland dessa barbarer, som äro berusade från morgon till kväll. Nej, min mor, jag vill inte resa härifrån… jag skulle inte stå ut med det.
— Hör på, Henrik, sade Katarina och fattade sin sons båda händer, är detta verkliga skälet?
Henrik slog ned ögonen, som om han ej ens för sin mor ville tillstå vad som försiggick i hans inre.
— Finns det inte et tannat skäl, fortfor Katarina, mindre romantiskt, mira förnuftigt… mera politiskt?
— Min mor, det är inte mitt fel om denna tanke kommit över mig. Det är möjligt att jag sysselsätter mig därmed mer än vad som är tillbörligt. Men har ni inte själv sagt mig, att min bror Karls horoskop förutsäger, att han kommer att dö ung?
— Jo, svarade Katarina, men ett horoskop kan
