116
mina planer. Jag anar det redan, och… ve honom!
— Således, min mor?…
— Låt mig sköta om den saken.
Därmed tryckte hon en lätt kyss på Henriks ögon och sköt ut honom ur sitt rum.
Sedan den enskilda överläggningen mellan kungliga husets medlemmar ägt rum, tänkte kung Karl gå till sin smedja för att göra en ny spjutspets. Då hejdades han av sin mor, som begärde att få tala med honom.
— Vad är det? frågade han.
— Ännu ett ord, min son. Vi ha glömt att bestämma dagen för mottagningen.
— Javisst, det är sant, sade Karl och satte sig. Nå, vilken dag anser ni vi bör välja?
— Jag trodde att det låg en viss beräkning i er skenbara glömska och likgiltighet, min son.
— Nej, sade Karl. Hur så?
— Jo, svarade Katarina milt, därför att polackerna inte få tro, att vi äro så vidare angelägna om deras krona.
— Tvärtom, min mor, sade Karl. De ha ju skyndat sig så fort de kunnat från Warschau och hit. Artighet kräver artighet tillbaka.
— Ers majestät kan visserligen ha rätt från en synpunkt sett, men från en annan har inte heller jag så orätt. Ers majestät anser således att det brådskar med mottagningen.
— Javisst, min mor. Anser ni inte också det?
— Ni vet att jag alltid blott har ert bästa och er ära för ögonen. Jag måste därför säga er, att en sådan brådska skulle kunna leda till att ni anklagas för att begagna er av detta tillfälle att befria er från de bördor som er bror åsamkar det franska kungahuset.
— Åh, när han reser skall jag rikta honom med
