gissat att jag inte tycker om honom! Nåväl, om så skulle vara… varför skulle jag tycka om honom? Tycker han om mig? Tycker ni själv om mig? frågade Karl, medan en feberaktig rodnad steg upp på hans bleka kinder. Finns det någon utom mina hundar, Marie Touchet och min amma som någonsin har älskat mig? Nej, jag älskar inte min bror, jag älskar bara mig själv! Jag hindrar inte min bror att göra på samma sätt som jag.
— Ers majestät, sade Katarina, eftersom ni öppnar ert hjärta för mig så vill jag öppna mitt för er. Ni handlar som en svag konung, som en monark med dåliga rådgivare. Ni skickar bort er andre bror, tronens naturliga stöd, som i varje avseende är värdig att efterträda er, om någon olycka skulle hända er. Ni har själv sagt, att hertigen av Alencon är svag och feg!… och bakom honom höjer béarnaren sitt huvud, förstår ni det?
― För tusan djävlar, utropade Karl, vad angår det mig vad som kommer att hända när jag inte längre finns till? Béarnaren höjer sitt huvud bakom min bror, säger ni? För katten, så mycket bättre… Jag sade att jag inte tyckte om någon, men jag sade fel. Jag tycker verkligen om honom, den präktige Henriot, han har en öppen blick och en varm hand, medan jag annars runt omkring mig bara har falska ögon och iskalla händer. Han är ur stånd till förräderi mot mig, det skulle jag kunna svära på. Förresten är jag skyldig honom upprättelse, ty man har förgiftat hans mor, stackars pojke. Det är personer av min familj som gjort det, efter vad jag hört sägas. För resten mår jag bra. Men om jag skulle bli sjuk så kommer jag att tillkalla honom och han skulle inte få vika från min sida. Jag skulle inte ta emot något annat än ur hans hand och innan jag dog skulle jag göra honom till kung av Frankrike och Navarra. För tusan!
