8
Klockan slog fyra. Katarina höll på att mata några sällsynta fåglar. Fast hennes ansikte var lugnt som vanligt klappade hennes hjärta häftigt vid minsta buller.
Då öppnades dörren plötsligt.
— Ers majestät, anmälde gardeskaptenen, konungen av Navarra är…
— Sjuk? avbröt honom Katarina livligt
— Nej, gudilov, ers majestät. Hans majestät mår förträffligt.
— Vad skulle ni då säga?
— Konungen av Navarra är här.
— Vad vill han mig?
— Han kommer för att förära ers majestät en liten apa av sällsynt slag.
I detsamma kom Henrik in. Han bar en korg i handen och smekte en liten apa som låg däri.
Henrik smålog när han inträdde och föreföll helt och hållet upptagen av det lilla djuret. Men ändock undgick honom ej änkedrottningens första ögonkast, och detta var alldeles nog för honom. Katarina var mycket blek, en blekhet som blev allt större ju bättre hon kunde se den hälsans rodnad som färgade Henriks kinder då han närmade sig henne.
Änkedrottningen var alldeles huvudyr av detta oväntade slag. Mekaniskt tog hon emot Henriks gåva, sade honom en komplimang för hans friska utseende och tillade.
— Det gläder mig att se att ni är så kry, min son, så mycket mer som jag hört sägas att ni var sjuk och om jag inte missminner mig, klagade ni även i min närvaro över att ni inte mådde väl. Men nu förstår jag, fortfor hon med ett försök att småle: det var en förevändning för att få vara fri.
— Jag var verkligen mycket sjuk, ers majestät, men ett visst botemedel, som brukar användas bland
