138
— Jag vet inte, svarade Margareta. Det förefaller mig som om stilen voro förvänd.
— Det gör detsamma, låt oss läsa den, sade Henrik.
Därpå läste han:
»Ers majestät, jag måste tala med konungen av
Navarra. Det gäller en viktig sak. Jag väntar.»
— Ser man på! sade Henrik. Ni ser ju att han
väntar.
— Visst ser jag det, svarade Margareta. Men vad skall man göra?
— Naturligtvis låter vi honom komma hit, ventre-saint-gris!
— Låta honom komma hit, upprepade Margareta och såg på honom med vidgade ögon, hur kan ni säga någonting sådant! En man som kungen vill döda? Som är efterlyst?… Låta honom komma, säger ni! Hur skulle det vara möjligt. Dörrarna äro väl inte till för dem som…
— Äro tvungna att fly sin väg genom fönstret, menar ni?
— Ja.
— Men om de gå ut genom fönstret, kunna de väl också komma tillbaka samma väg, eftersom de inte kunna gå in genom dörren. Det är mycket enkelt.
— Tror ni det? utbrast Margareta och rodnade av glädje vid tanken på att La Mole skulle kunna komma till henne.
— Det är jag säker på.
— Men hur skall han kunna komma upp? frågade drottninegn.
— Har ni inte bevarat repstegen, som jag skickade er? I så fall skulle jag inte känna igen ert vanliga förutseende.
— Jovisst, svarade Margareta.
