Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs

142

syn i världen ut för att rekognosera terrängen. La Mole blev ensam med drottningen.

— Ack, när får jag återse er? frågade han.

— I morgon kväll, om det blir så, att vi fly. En av de närmaste kvällarna i Rue Cloche-Percée, om det inte blir så.

— Herr de La Mole, sade Henrik, när han kom tillbaka, ni kan komma, det finns ingen där.

La Mole bugade sig vördnadsfullt för drottningen.

— Ge honom er hand att kyssa, ers majestät, sade Henrik. Herr de La Mole är ej en vanlig tjänare.

Margareta följde uppmaningen.

— Apropå, sade Henrik, bevara repstegen väl. Det är en charmant möbel för konspiratörer. I det ögonblick man minst anar det kan man behöva den. Kom nu, herr de La Mole.




XLIV.
SÄNDEBUDEN.

Dagen därpå hade hela Paris' befolkning begivit sig till Faubourg Saint-Antoine, där det var bestämt att de polska sändebuden skulle komma in i staden. En avdelning schweizare höll folkhopen tillbaka och ryttartrupper höllo vägen öppen för de hovmän och hovdamer, som kommo före kortegen.

Snart visade sig en trupp ryttare i gula och röda dräkter med pälsbrämade mössor och kappor och breda kroksablar i händerna.

Efter denna första trupp kom en andra, som var utstyrd med en fullständigt orientalisk lyx. Den föregick sändebuden, vilka på ett praktfullt och storslaget sätt representerade det mest mytologiska av det sextonde århundradets kungadömen.