Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/149

Den här sidan har korrekturlästs
143

En av sändebuden var ärkebiskopen av Krakau. Han var klädd i en halft prästerlig, halft krigisk dräkt, som glittrade av guld och ädelstenar.

Bredvid biskopen gick vojvoden Lasco, en rik och mäktig herre med en konungs makt och stolthet. Efter dessa de båda förnämsta sändebuden kommo två andra vojvoder av hög börd, och därpå följde en mängd polska herrar, vilkas hästar med seldon av silke, guld och ädelstenar väckte folkmassans högljudda bifall. Trots sina nya och rika kläder voro de franska herrarna i själva verket alldeles fördunklade av de nykomna, som de föraktfullt kallat barbarer.

Ända in i det sista hade Katarina hoppats att mottagningen skulle bli inställd och att kungen på grund av sin sjuklighet skulle bli tvungen att ge vika. Men då dagen var inne och hon fick se Karl blek som ett lik ikläda sig kungamanteln, förstod hon att det var nödvändigt att åtminstone låtsas ge efter för denna järnvilja och började tro att det allra säkraste för Henrik av Anjou var att bege sig i den gyllene landsflykt till vilken han blivit dömd.

Med undantag av de få ord som Karl uttalat då han öppnat ögonen i samma ögonblick som hans mor lämnade hans rum hade han inte talat med Katarina en enda gång efter det uppträde som förorsakat hans sjukdom. Alla i Louvren visste att det hade ägt rum en förfärlig tvist mellan dem, men ingen kände anledningen därtill. Till och med de modigaste darrade inför den kyla och den tystnad som rådde. Det verkade på dem som lugnet före stormen.

Alla förberedelser voro vidtagna i Louvren. Men det var ej som förberedelserna till en fest, snarare då till en sorgehögtid. Var och en hade lytt order under passiv och dyster tystnad. Man visste att