Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/15

Den här sidan har korrekturlästs
9

våra berg och som förskriver sig från min mor, har gjort mig frisk igen.

— Aha, då ger ni väl mig receptet, eller hur, Henrik, sade Katarina och lyckades denna gång verkligen le men med en ironi som hon ej förmådde dölja.

— Något motgift, mumlade hon för sig själv. Jag skall taga reda på den saken. Men nej, det tror jag inte. När han såg att madame de Sauve blev sjuk, har han blivit misstänksam. Sannerligen, det ser verkligen ut som om Guds hand beskyddade denne man.

Katarina inväntade otåligt natten. Madame de Sauve visade sig ej. Hon lät skicka bud och fråga hur det var med henne. Man svarade att madame de Sauve var allt sämre. Hela kvällen var änkedrottningen orolig och i hennes omgivning undrade man med ängslan vad det kunde vara för tankar som livade detta vanligen så orörliga ansikte.

Alla drogo sig slutligen tillbaka. Katarina lät sina tjänarinnor klä av henne och lade sig. Men sedan, när alla sovo i Louvren, steg hon åter upp, tog på sig en lång svart klänning, tog en lampa och valde bland sina nycklar ut en som passade till madame de Sauves rum samt begav sig till sin hovdam.

Hade Henrik förutsett detta besök? Var han hemma hos sig? Eller fanns han dold någonstans? Den unga damen var emellertid ensam.

Katarina öppnade försiktigt dörren, gick in i salongen, ställde lampan på en möbel, ty en nattlampa brann inne hos den sjuka, och gled sedan som en skugga in i sovrummet.

Dariole låg utsträckt i en stor fåtölj och sov bredvid sin härskarinnas säng.

Denna säng var helt och hållet dold av sängomhängena.