144
till och med Margareta hade varit nära att darra, och alla darrade.
Vad Paris beträffar, så såg det ut som stora städer i allmänhet bruka te sig vid liknande tillfällen, det vill säga allt gav intryck av brådska och nyfikenhet. Men den som denna dag givit närmare akt på stadens befolkning, skulle i det rörliga livet bland borgarna ha lagt märke till en mängd personer insvepta i vida kappor, vilka gjorde tecken åt varandra med handen på avstånd och talade med varandra med dämpad röst, när de kommo närmare varandra. Dessa personer föreföllo för övrigt ytterst intresserade av kortegen och voro de första som följde den. De tycktes alla taga order av en vördnadsvärd gubbe, vilkens mörka och livliga ögon trots det vita skägget och de grånande ögonbrynen gjorde intryck av ungdomlig handlingskraft. Denne gubbe var en av de första som lyckades komma in i Louvren och tack vare chefen för schweizarna, en ivrig hugenott, vilken trots sin omvändelse inte var det minsta katolik, kunde han få plats bakom sändebuden mitt emot Margareta och drottningen av Navarra.
Henrik, som genom La Mole blivit förberedd på att de Mouy skulle finnas bland menigheten under någon förklädnad, såg sig omkring åt alla håll. Till sist mötte hans blick gubbens och dröjde där. Ett tecken av de Mouy hade undanröjt alla hans tvivel. De Mouy var nämligen så väl förklädd, att till och med Henrik skulle tvivlat på att denne vitskäggige gubbe verkligen kunde vara identisk med hugenotternas tappre ledare, vilken några dagar förut försvarat sig så modigt.
Henrik viskade några ord i örat på Margareta, som nu också riktade blicken med de Mouy. Därpå blickade drottningens vackra ögon sökande omkring i salen. De sökte La Mole, men han var icke där.
