Talen började. Det första var riktat till konungen. Lasco utbad sig å polska riksdagens vägnar hans samtycke till att Polens krona erbjöds en prins av Frankrikes kungahus.
Karl svarade med ett kort och tydligt medgivande. Han presenterade därpå sin broder hertigen av Anjou för de polska sändebuden och prisade därvid högt hans mod och tapperhet. Han talade på franska. En tolk översatte talet mening efter mening. Varje gång tolken talade kunde man se konungen föra en näsduk till munnen och för varje gång han åter tog bort den syntes en ny blodfläck därpå.
När Karl slutat sitt svar, vände sig Lasco mot hertigen av Anjou, bugade sig för honom och började ett tal på latin, i vilket han i den polska nationens namn erbjöd honom Polens krona.
Hertigen svarade på samma språk med en röst, vars sinnesrörelse han förgäves sökte undertrycka. Han förklarade däri, att han med tacksamhet mottog den ära man gjort honom. Karl stod alltjämt upprätt och såg på honom med orörlig och hotande örnblick.
När hertigen av Anjou slutat, tog Lasco kronan, som låg på ett rött sammetshyende, ur de polska ädlingarnas händer, och medan två polska herrar iklädde hertigen av Anjou purpurmanteln, räckte han kronan åt Karl.
Karl gjorde ett tecken åt sin bror. Hertigen av Anjou knäböjde framför honom och med egna händer satte han kronan på hans huvud. I detta ögonblick växlade de båda konungarna den mest hatfulla blick som någonsin växlats mellan två bröder.
Samtidigt ropade en härold:
— Alexander Edvard Henrik av Frankrike, hertig av Anjou, har nu blivit krönt till konung av Polen. Leve konungen av Polen!
10. Drottning Margot. II.
