146
Alla de församlade höjde ett samfält rop:
— Leve konungen av Polen!
Nu närmade sig Lasco mot Margareta. Den vackra drottningens tal hade sparats till sist. Lascos tal var mera en eloge än ett tal. Mannen från Sarmatien hade gripits av den beundran, som alla hyste för den vackra drottningen av Navarra. På Ovidii språk men med Ronsards stil förklarade han, att då han och hans kamrater lämnade Warschau i nattens mörker skulle de ej ha funnit vägen, om de ej liksom de tre vise männen från Österland kunnat följa tvenne stjärnor, vilka lyste allt klarare ju närmare de kommo Frankrike — drottningens av Navarra ögon. Han slutade sitt tal med att han var redo att göra som profetens efterföljare, vilka efter att ha förunnats den lyckan att se hans grav, stungo ut sina ögon, emedan de ej funno någonting i världen värt att beundra sedan de fått njuta av en så underbar syn.
Talet hälsades av livligt bifall av alla, av dem som förstodo latin därför att de delade talarens mening och av de andra därför att de ville låtsas ha förstått det.
Margareta gjorde först en behagfull bugning för den ridderlige polacken. Därpå började hon sitt svar på hans tal och fäste därvid hela tiden sin blick mot de Mouy.
»Quod nunc hac in aula insperati adestis exultaremus ego et rex conjux, nisi ideo immineret calamitas, scilicet non solum fratris sed etiam amici orbitas.»
(Er väntade närvaro här skulle ha fyllt mig och min make konungen med glädje, om den ej samtidigt medförde en stor olycka genom att den berövar oss icke blott en bror, utan även en vän.)
Dessa ord inneburo en dubbelmening. Det före-
