Coconnas mottog tämligen misslynt den biljett, som kallade honom till Rue Tison klockan halv tio på kvällen. Då han kom dit, var Henriette där före honom.
— Fy skäms, sade hon, det är inte fint, att låta en dam för att inte säga en furstinna vänta på det här sättet!
— Men klockan är ju bara tio, sade Coconnas.
— Ja, men, i min biljett stod det klockan halv tio.
— Jag lämnade också Louvren klockan nio, där jag har tjänstgöring hos hertigen av Alencon, vilket för resten tvingar mig att gå igen om en timme.
— Och det säger ni med så belåten min.
— Nej, visst inte, hertigen är en kinkig och tråkig herre som jämt grälar, och jag tycker bättre om att höra era vackra läppar gräla än hans otäcka mun.
— Se där, det låter ju en smula bättre, sade hertiginnan. Ni lämnade således Louvren klockan nio?
— Ja, och det var min mening att gå raka vägen hit, då jag i hörnet av Rue de Grenelle fick syn på en person som såg ut som herr de La Mole.
— Jaså… återigen herr de La Mole!
— Ja, alltid… med eller utan er tillåtelse.
— Ni är brutal.
— Jaså, skall vi nu börja säga varandra artigheter igen?
— Nej, men fortsätt era historier.
— Det var ni som bad mig berätta dem. Ni frågade mig varför jag kom för sent.
— Javisst. Är jag den, som borde ha kommit först?
— Ni har inte någon som ni söker efter, ni.
— Ni är oförbätterlig, min vän, men fortsätt i alla fall. I hörnet av Rue de Grenelle fick ni syn
