10
Den unga kvinnans andhämtning var så lätt, att Katarina ett ögonblick trodde att hon ej andades alls.
Slutligen hörde hon emellertid ett svagt andetag, lyfte på sängomhänget för att själv konstatera verkningarna av det förfärliga giftet. Hon darrade redan på förhand inför vad hon väntade få se, antingen en gulaktig blekhet eller en glödande feberrodnad. Men i stället fann hon den unga kvinnan ligga där med leende mun, lugn och med den mjuka kinden lutad mot den behagfullt rundade armen, medan den andra armen låg utsträckt över damasttäcket. Det såg ut som om någon angenäm dröm framkallade leendet på hennes läppar och den friska färgen på hennes kind.
Katarina kunde ej återhålla ett utrop, som väckte Dariole för ett ögonblick.
Änkedrottningen gömde sig hastigt bakom sängomhänget.
Dariole öppnade ögonen men slöt dem åter sömnigt utan att göra sig reda för orsaken till varför hon vaknat.
Nu trädde Katarina åter fram och riktade sin uppmärksamhet mot den andra delen av rummet. Där såg hon på ett bord en flaska spanskt vin, frukt och bakelser samt två glas. Henrik hade antagligen superat hos baronessan, som synbarligen var lika kry som han själv.
Katarina gick nu genast fram till toalettbordet och tog upp den lilla sminkasken av silver, som nu var halvtömd. Det var precis densamma, eller åtminstone en precis likadan. Hon tog en liten smula av sminket på en guldnål och gick tillbaka in till sig, där hon gav sminket åt den lilla apan, som Henrik förärat henne. Djuret slukade ivrigt den doftande massan och kröp sedan ihop i sin korg korg och somnade. Katarina väntade en kvart.
— Med hälften av vad apan nu ätit, mumlade
