156
mar, och dock var han, som man vet, inte vidare lättrörd.
— Men, sade han, varför tog du till schappen på det här sättet och gjorde mig orolig i stället för att ta din tillflykt till vår herre och beskyddare. Hertigen skulle ha beskyddat dig eller gömt dig. Då skulle jag fått vara tillsammans med dig, och jag skulle inte ha behövt göra kål på några narrar vid hovet.
— Hertigen av Alencon? upprepade La Mole.
— Ja. Efter vad han berättat mig, har jag anledning tro att det är han, som räddat ditt liv.
— Det är kungen av Navarra, som jag har att tacka för mitt liv, svarade La Mole.
— Jaså, utbrast Coconnas, är du säker på det?
— Det finns inte minsta tvivel därom.
— Åh, en så präktig kung! Men hertigen av Alencon, vad gjorde då han?
— Han höll den silkessnodd, med vilken jag skulle strypas.
— Guds död! Är du säker på vad du nu säger, La Mole? Vad nu, denne bleke prins, den där ynkryggen ville strypa min vän! Guds död! I morgon dag skall jag säga honom vad jag tänker om den saken.
— Är du tokig?
— Det är sant, han skulle börja om på nytt… men han skall inte ha gjort det för intet.
— Seså, Coconnas, lugna dig mu, och glöm inte att klockan är halv tolv och att du skall vara i tjänst i kväll.
— Jag ger tusan i tjänsten! Jag skulle tjäna en karl som höll i silkessnodden!… Du skämtar… Nej!… Det är försynens skickelse, det stod skrivet i stjärnorna att jag skulle återfinna dig här för att aldrig mer lämna dig. Jag stannar kvar.
