160
långa mustascher, hans sätt att gå, som trots hans lidande utseende röjde soldaten, och hans hållning antydde, att det måste vara någon officer, som helt nyligen blivit sårad och som prövade sina krafter och hämtade ny styrka i solskenet.
Men — så egendomligt! — under den vida kappan, som den till synes fredlige mannen svept omkring sig, stucko två stora pistoler fram, som hängde på silverkrokar i hans bälte, en bredbladig dolk och en värja, som han näppeligen syntes i stånd att draga, så väldig var den, och som ideligen slog emot hans magra och darrande ben. Och ännu mer, trots sin ensamhet såg mannen sig omkring vid varje steg, som om han ville granska varje buske, varje dike och varje krök av vägen.
Så småningom kom han fram till ett slags berså, där han satte sig på en torvbänk framför ett litet bord, på vilket trädgårdsvakten, som samtidigt skötte en liten servering, efter en stund satte fram ett slags stärkande dryck.
Den sjuke mannen hade väl suttit där i tio minuter och i små klunkar druckit ur fajanskoppens innehåll, då hans likbleka ansikte plötsligt antog ett förfärande uttryck. Han hade fått syn på en ryttare insvept i en vid kappa komma från La Croix-Faubin längs den stig, som numera är Rue de Naples, och stanna nedanför bastionen.
Han hade ej varit där mer är fem minuter, och den bleke mannen, i vilken läsaren utan tvivel redan igenkänt Maurevel, hade knappt hunnit hämta sig från sin sinnesrörelse, då en page visade sig och gick fram till ryttaren.
Dold bland buskarna kring bersån kunde Maurevel vara vittne till och höra hela samtalet, vars stora betydelse för honom man lätt förstår, när man får veta, att ryttaren var de Mouy och pagen Orthon.
