Katarina, förgiftades min hund Brunot och dog inom en minut. Man har bedragit mig. Är det månne René? René! Nej, det är omöjligt. Sålunda är det Henrik. Ack, vilket öde… eftersom han kommer att regera, kan han naturligtvis inte dö. Men kanske är det bara gift som inte biter på honom. Vi få försöka med stål i stället.
Katarina gick nu och lade sig och grubblade på en ny plan, som hon utan tvivel fått färdig dagen därpå. Då tillkallade hon nämligen kaptenen för sin livvakt och lämnade honom ett brev, som hon befallde honom att endast egenhändigt lämna fram till den det var adresserat till.
Brevet var adresserat till Sire de Louviers de Maurevel, kapten för konungens petardiärer, Rue de la Cerisaie, i närheten av Arsenalen.
XXVIII.
BREVET FRÅN ROM.
Några dagar hade förflutit efter de händelser, som nyss blivit skildrade, då en morgon en bärstol eskorterad av flera adelsmän med hertigens av Guise färger kom in i Louvren. Samtidigt anmäldes för drottningen av Navarra, att hertiginnan av Nevers anhöll om äran att få göra henne sin uppvaktning.
Margareta hade just besök av madame de Sauve. Det var första gången som den vackra baronessan visade sig ute efter sin låtsade sjukdom. Hon hade fått reda på, att drottningen för sin gemål givit uttryck åt en synnerlig oro över detta illamående, som nu i nära en veckas tid utgjort ett allmänt samtalsämne vid hovet, och hon hade nu kommit för att tacka henne.
