korridorer och trappor, tills hon kom fram till en dörr, som hon öppnade och stängde efter sig, sedan de båda gått in. Det var mörkt och dystert därinne. Katarina vände sig om mot gossen och såg på honom med sin genomträngande, panterlika blick.
— Var har du biljetten, som du skulle lämna till kungen av Navarra?
— Biljetten?… stammade Orthon.
— Ja, och som du i nödfall skulle lägga bakom spegeln?
— Jag… jag vet inte vad ers majestät menar.
— Den biljett, som de Mouy lämnade dig för en timme sedan i Arbalesteträdgården.
— Jag har ingen biljett, svarade Orthon. Ers majestät måste missta sig.
— Du ljuger, sade Katarina. Ge hit biljetten, så skall jag hålla det löfte jag givit dig.
— Vilket då, ers majestät?
— Jag skall göra dig rik.
— Jag har ingen biljett, ers majestät, upprepade gossen.
Katarina gnisslade tänder, men lyckades så småningom få fram ett småleende.
— Ge mig den, sade hon, så skall du få tusen écus i guld.
— Jag har ingen biljett, ers majestät.
— Tvåtusen écus.
— Det är omöjligt, ers majestät, jag har ju ingen,
— Tiotusen écus, Orthon.
Orthon såg vreden stiga upp i änkedrottningens ansikte och tänkte, att det nu endast fanns ett medel att rädda sin herre, och det var att svälja biljetten. Han förde handen till fickan. Katarina gissade hans avsikt och hejdade hans hand.
— Seså, kära barn, sade hon skrattande. När man vill fästa en tjänare vid sig skadar det inte
