— Guds död! utbrast Coconnas, såg du?
— Vad då?
— De båda adelsmännen.
— Än sen?
— Jag skulle kunna svära på att det var…
— Vilka då?
— Kungen av Navarra och han med den körsbärsröda kappan.
— Svär så mycket du vill, men gör det inte för högt.
— Du kände således också igen dem?
— Javisst.
— Vad ha de här att göra?
— Kan du inte ana det?
— Någon kärleksaffär?
— Utan tvivel.
— Tror du det?
— Det är jag säker på.
— La Mole, vet du vad, jag tycker bättre om värjstyng än sådana där kärleksaffärer. Jag var beredd att svära nyss, men nu slår jag vad.
— Vad slår du vad om?
— Att det gäller någon sammansvärjning.
— Bah… du är tokig!
— Jo… jag skall säga dig, att…
— Jag skall säga dig, att om de hålla på med någon sammansvärjning, så är det deras sak.
— Ja, det är sant. För resten, tillade Coconnas, så är jag inte längre i hertigens tjänst. De må göra vad de vill.
Som rapphönsen nu voro lagom stekta enligt Coconnas' smak kallade han på mäster La Hurière och sade åt honom att ta dem från spettet.
Under tiden slogo sig Henrik och de Mouy ned i det rum som blivit dem anvisat.
— Nå, har ers majestät träffat Orthon? frågade de Mouy, när Gregoire dukat bordet.
