12
Margareta lyckönskade henne till hennes tillfrisknande och till att hon undgått denna plötsliga, okända sjukdom, vars allvarsamma art hon såsom prinsessa av blodet till fullo förstod.
— Jag hoppas att ni kommer med på den stora jakten, som blev uppskjuten och som skall äga rum i morgon, frågade Margareta. Vädret är milt för att vara vinter. Solskenet har uppmjukat marken och alla våra jägare förutsäga att dagen kommer att bli mycket lyckad.
— Jag vet inte om jag är tillräckligt återställd än, ers majestät, svarade baronessan.
— Bah, sade Margareta, ryck upp er bara. För övrigt har jag givit konungen lov att disponera över en liten häst från Béarn som jag egentligen själv skulle rida men som kommer att bli utmärkt för er. Har ni inte redan hört talas om den?
— Jo, ers majestät, men jag visste inte att hästen var bestämd för den stora äran att bära ers majestät. Annars hade jag näppeligen antagit anbudet.
— Av stolthet?
— Nej, tvärtom, av ödmjukhet.
— Ni kommer således?
— Ers majestät överhopar mig med ära. Jag skall komma, eftersom ers majestät så önskar.
Det var i detta ögonblick, som hertiginnan av Nevers anmäldes. Vid detta namn uttryckte Margaretas ansikte en sådan glädje, att madame de Sauve förstod, att de båda damerna hade någonting att tala med varandra om, varför hon steg upp för att draga sig tillbaka.
— Farväl då tills i morgon, sade Margareta.
— Tills i morgon, ers majestät.
— Apropå, inföll Margareta, ni vet väl om, att rent offentligt avskyr jag er, eftersom jag är fruktansvärt svartsjuk.
— Men privat? frågade madame de Sauve.
