— Aha, jag förstår, sade Henrik.
— Jaså, ers majestät förstår, det är bra…
— Ja, sköt du om dina egna angelägenheter, min vän, sade Henrik. Apropå, du är väl nöjd med La Mole, eller hur?
— Åh, det är en utmärkt människa, helt och hållet tillgiven ers majestät. På honom kan ni lita lika bra som på mig… och han är tapper…
— Och framför allt kan han tiga, Han skall också få följa med till Navarra. När vi väl en gång kommit dit, skall vi se till hur man bäst skall kunna belöna honom.
Just som Henrik uttalade dessa ord med ett sarkastiskt leende, öppnades dörren eller snarare slogs den in, och den person han talade så berömmande om kom in, blek och upprörd.
— Fort, ers majestät, fort! utropade han. Huset är omringat.
— Omringat! utbrast Henrik och sprang upp. Av vem då?
— Av kungens livvakt.
— Jaså, sade de Mouy och drog fram sina pistoler ur bältet, det blir tydligen slagsmål!
— Här hjälpa inga pistoler, här hjälper det inte att slåss, utropade La Mole. Vad förmår ni mot femtio man?
— Han har rätt, sade kungen, och om det finns någon reträttväg…
— Det finns det, ers majestät, jag har själv använt mig av den, och om ers majestät bara vill följa med mig…
— Och de Mouy?
— Herr de Mouy kan också följa med. Men det är bråttom.
Nu hördes steg i trappan.
— Det är för sent, sade Henrik.
— Åh, om man bara kunde uppehålla dem i
12. Drottning Margot. II.
