till ena fördjupning mellan två tak. Här fanns en vindskupa utan fönster, och därifrån kom man in på en vind.
— Nu är er majestät i hamn, sade han.
— Skönt, sade Henrik och torkade svetten ur pannan.
— Nu går alltsammans av sig självt, återtog La Mole. Från vinden leder en trappa, från trappan en gång, och från den kommer man ut på gatan. Jag har själv använt den här vägen, ers majestät, en natt som inte var mindre förfärlig än denna.
— Gå före, sade Henrik.
La Mole gled först in genom fönstret, öppnade dörren från vindskupan och visade kungen på det rep, som tjänade som ledstång.
— Den här vägen, ers majestät, sade han.
Mitt i trappan stannade Henrik. Han befann sig vid ett fönster, som vette ut mot värdshusgården. Han kunde se soldaterna vimla därnere med facklor eller värjor i händerna.
Plötsligt fick han syn på de Mouy, som gick mitt i en grupp soldater. Han hade lämnat ifrån sin värja och följde lugnt med.
— Stackars pojke, utbrast Henrik. En så tapper och trofast man!
— Ers majestät ser väl hur lugn han är, inföll de La Mole. Jag tror till och med att han skrattar. Då måste han fundera på något lyckat spratt… som ers majestät vet är det högst sällan han skrattar.
— Och hur har det gått för den unge mannen som var i ert sällskap?
— Menar ers majestät Coconnas?
— Ja, vart har herr de Coconnas tagit vägen?
— Åh, ers majestät, för honom är jag inte det minsta orolig. När han fick syn på soldaterna, så frågade han mig:
