— Ventre-Saint-Gris! utbrast Henrik. Ni har alldeles rätt, herr de La Mole. Att jag inte kom att tänka på det själv!… Men hur skall man kunna underrätta drottningen?
— Åh, svarade La Mole, i vördnadsfullt tacksam ton och bugade sig, ers majestät kastar ju sten så bra!…
XLVIII.
DE MOUY DE SAINT-PHALE.
Denna gång hade Katarina vidtagit så stora försiktighetsmått, att hon kände sig fullkomligt säker på sin sak.
Därför hade hon avskedat Margareta vid tiotiden, fullt och fast övertygad om — vilket för övrigt var alldeles riktigt — att drottningen av Navarra var okunnig om vad som var i görningen mot hennes make. Därpå hade hon gått in till konungen och bett honom vänta med att gå och lägga sig.
Förbryllad över den triumferande min, som Katarina trots sin stora förställningskonst ej kunde låta bli att visa, frågade Karl henne vad som var på färde. Hon svarade endast:
— Jag kan endast säga en sak, och det är att ers majestät i kväll kommer att bli befriad från en av sina värsta fiender.
Karl rynkade ögonbrynen, som om han ville säga: Vi få väl se… Han visslade på sin stora vinthund, som ödmjukt kom fram till honom och lade sitt fina huvud mot hans knä.
Efter några minuter hördes ett pistolskott på borggården.
— Vad är det där? frågade Karl och rynkade
