184
det andra tänkte jag bara på en sak, och det var att jag hade framför mig herr de Maurevel, min fars och amiralens mördare. Jag erinrade mig då, att ers majestät för ett och ett halvt år sedan, på kvällen den 24 augusti, just i det här rummet lovade mig att hämnas på mördaren. Som allvarliga händelser passerat sedan dess, trodde jag att ers majestät mot sin vilja avstått från denna föresats. Då jag fick syn på Maurevel trodde jag att det var försynen som sänt honom i min väg. Ers majestät vet redan det övriga. Jag sköt på mördaren och på de andra, som jag tog för banditer som han.
Karl svarade ej. Hans vänskap för Henrik hade kommit honom att se saker och ting från en helt annan synvinkel än förut, och detta hade mer än en gång rentav gjort honom förskräckt.
— Men, inföll änkedrottningen, vad hade ni hos kungen av Navarra att göra vid en så sen timme?
— Åh, svarade de Mouy, det är en lång historia… men om ers majestät har tålamod att höra på…
— Ja, sade Karl, berätta, jag vill det.
— Jag lyder, ers majestät, svarade de Mouy och bugade sig.
Katarina satte sig och såg oroligt på den unge mannen.
— Låt höra, sade Karl. Kom hit, Actéon!
Hunden intog åter samma plats som innan fången blivit införd.
— Ers majestät, började de Mouy, jag kom till konungen av Navarra som representant för era trogna protestantiska undersåtar.
Katarina gjorde ett tecken åt Karl IX.
— Var lugn, min mor, sade kungen, jag hör vartenda ord. Fortsätt, herr de Mouy, fortsätt.
— Jag kom, fortfor de Mouy, för att underrätta konungen av Navarra om att hans avsvärjande av
