Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/194

Den här sidan har korrekturlästs

188

gelse, hertigens samtycke och som jag nyss hade den äran att säga ers majestät, stodo vi just i begrepp att anhålla om ers majestäts godkännande, då den ledsamma historien med herr de Maurevel inträffade.

— Nåväl, min mor, sade Karl, jag kan inte se någonting ont i allt det här. Ni är i er fulla rätt, herr de Mouy, då ni begär en konung. Ja, Navarra kan mycket väl få vara ett kungarike för sig. Och ännu mer, det kungariket är som skapat för min bror Alencon, som alltid gått och längtat efter en krona till den grad att han inte kan vända blicken från en, så länge vi bära den. Det enda hindret man skulle kunna tänka sig mot denna tronbestigning skulle vara Henriks rättigheter. Men eftersom Henrik frivilligt avstår från dem…

— Ja, ers majestät, frivilligt.

— Så förefaller det som om det skulle vara Guds vilja! Herr de Mouy, ni är fri och kan återvända till era trosförvanter, som jag har behandlat… en smula hårt, det må erkännas, men det är en sak mellan Gud och mig. Och säg dem, att eftersom de vill ha min bror hertigen av Alencon till kung av Navarra, så skall konungen av Frankrike låta dem få sin vilja fram. Från och med detta ögonblick är Navarra ett kungarike och dess monark heter Frans. Jag begär inte mer än åtta dagar för att sätta min bror i stånd att lämna Paris med den pomp och ståt som en konung ägnar och anstår. Gå nu, herr de Mouy… Herr de Nancey, låt herr de Mouy passera, han är fri.

— Ers majestät, sade de Mouy och tog ett steg framåt, tillåter ers majestät…

— Ja, sade kungen.

Därmed räckte han den unge hugenotten sin hand.

De Mouy böjde knä och kysste vördnadsfult konungens hand.