190
darrat för Karl, och nu hade han så mycket större skäl därtill, då han konspirerade mot honom.
Han begav sig emellertid icke desto mindre till sin bror med låtsad iver.
Karl stod och visslade på en jaktvisa.
Då hertigen kom in, märkte han i Karls glasaktiga ögon en av de hatfulla blickar som han så väl kände igen.
— Ers majestät ville tala vid mig. Här är jag nu. Vad önskar ers majestät?
— Jag ville bara säga dig, min, käre bror, att i gengäld för den stora vänskap som du hyser för mig har jag beslutat mig för att göra för er vad ni mest av allt önskar.
— För mig, ers majestät?
— Ja, för er. Leta i ert minne… erinrar ni er inte någonting, som ni har gått och drömt om på sista tiden utan att våga be mig om det. Det är just den saken jag vill ge er.
— Ers majestät, sade Frans, jag svär att jag önskar ingenting ammat än att ers majestät måtte förbli vid god hälsa.
— I så fall bör ni vara nöjd, min bror, mitt illamående har gått över sedan polackerna givit sig iväg. Tack vare Henrik undgick jag ett rasande vildsvin, som ville slita mig i stycken, och jag mår nu så bra att ingen mår bättre i hela riket. Ni kan därför utan att visa er som en dålig bror önska er någonting annat än att jag är vid god häsal.
— Jag önskar ingenting, ers majestät.
— Jovisst, Frans, jovisst, sade konungen otåligt, ni önskar Navarras krona, eftersom ni har kommit överens med Henriot och de Mouy, med den ene att han skall avstå från kronan och med den andre att han skall skaffa er den. Nåväl, Henriot avstår från Navarras krona och de Mouy har framfört
