198
— Vill ni lyda mig blint i fråga om Henrik, som ni inte håller av, fast ni säger det?
Alencon smålog.
— Och som jag hatar, fortfor Katarina.
— Jag skall lyda.
— Samma morgon som jakten äger rum skall jag komma hit och ge er en bok. Ni skall lämna den till Henrik… och låt sedan Gud, försynen eller slumpen göra resten.
Hertigen av Alencon kände sin mor tillräckligt väl för att veta, att hon aldrig brukade förlita sig på Gud, försynen eller slumpen, då det gällde hennes vänskap eller hat. Han aktade sig emellertid väl för att säga det. Han bugade sig till tecken att han åtog sig uppdraget och gick in till sig.
— Vad kan hon mena? frågade han sig, då han gick uppför trappan. Jag vet ingenting. Det enda som är klart är att det gäller en gemensam fiende. Därför är det bäst att hon får hållas.
Under tiden fick Margareta genom La Moles förmedling ett brev från de Mouy, adresserat till kungen av Navarra. Som hon och Henrik ifråga om politik ej hade några hemligheter för varandra, slet hon upp det och läste det.
Utan tvivel måste brevet ha förefallit henne vara av vikt, ty hon skyndade genast genom en mörk lönngång till kungen av Navarra.
Ehuru hon kom med lätta steg hörde Henrik henne genast och vände sig om.
— Ni här, utbrast han.
— Ja, svarade Margareta. Läs det här.
Därmed räckte hon honom brevet. Det innehöll följande rader:
»Ers majestät, tiden är nu inne att sätta vår plan
till flykt i verkställighet. Inom fem eller sex da-
