sig själv, men nu kunde han ej undertrycka en åtbörd av glädje. Hur omärklig den än var uppfångades den dock av Frans.
— Så stanna då, sade Henrik.
— Men ni?…
— För tusan! svarade Henrik, om ni stannar, finns det inte något skäl för mig att ge mig i väg. Jag ville bara följa er, av ren tillgivenhet, för att icke behöva lämna en vän som jag håller av.
— Således är det förbi med våra planer, sade hertigen. Ni ger utan minsta försök till motstånd, vika för första motgång.
— Åh, vad mig beträffar, sade Henrik, så finner jag det inte så otrevligt att stanna kvar här. Tack vare min sorglösa natur kan jag trivas var som helst.
— Nåväl, må ske, sade hertigen, låt oss inte mera tala om saken. Men om ni skulle ändra er, så låt mig veta det.
— För katten, det skall jag då visst inte försumma, svarade Henrik. Det är ju en överenskommen sak, att vi inte skall ha några hemligheter för varandra.
Hertigen avlägsnade sig helt tankfull, ty han hade ett ögonblick tyckt sig märka, att dörrdraperiet till kabinettet rörde på sig.
Hertigen hade knappt avlägsnat sig, förrän draperiet drogs åt sidan och Margareta åter visade sig.
— Vad tänker ni om det här besöket? frågade Henrik.
— Jag tror, att det måste ha hänt någonting nytt och betydelsefullt.
— Vad då?
— Det vet jag inte än. Men jag skall ta reda på det. Kom till mig i morgon kväll.
— Jag skall inte försumma att infinna sig, ers majestät, sade Henrik och kysste galant sin makas hand.
