Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs


L.
JAKTBOKEN.

Fem dagar hade förflutit efter de händelser, som nyss blivit skildrade. Klockan hade nyss slagit fyra, men allt var redan liv och rörelse. i Louvren, såsom vanligt var på jaktdagarna. Vid denna tidpunkt begav sig hertigen till sin mor i enlighet med den uppmaning hon riktat till honom.

Änkedrottningen befann sig ej i sitt sovrum, men hon hade givit befallning om att man skulle be hennes son vänta, om han infann sig.

Efter några minuter kom hon ut ur sin lönnkammare, dit aldrig någon annan än hon själv fick komma in och dit hon brukade dra sig tillbaka för att göra sina kemiska experiment.

En skarp och genomträngande lukt spreds genast i rummet, vare sig det nu kom från den halvöppna dörren eller från hennes kläder. Genom dörröppningen kunde hertigen se en tjock rök inne i laboratoriet. Han kunde inte låta bli att kasta en nyfiken blick ditin.

— Ja, sade Katarina, jag brände några gamla pergament, som spredo en så förfärlig lukt, att jag måste kasta litet enris på elden.

Hertigen bugade sig.

— Nå, frågade Katarina och dolde händerna, vilka voro fulla med små rödgula fläckar, i de vida ärmarna på sin morgonrock, har ni hört någonting nytt sedan sist?

— Ingenting av vikt.

— Har ni träffat Henrik?

— Ja. Han vill fortfarande inte bege sig härifrån, säger han.

— Den kanaljen!

— Vad menar ers majestät?