Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/212

Den här sidan har korrekturlästs

206

Vaktposterna läto honom komma in utan vidare. På jaktdagarna förekom ingen etikett och ingen lösen.

Hertigen gick igenom förrummet, salongen och sovrummet utan att finna någon där. Slutligen kom han att tänka på, att Karl kanske var inne i sin vapensal, och öppnade dörren dit.

Där satt Karl vid ett bord i en högryggad, skulpterad stol… Han satt med ryggen mot den dörr genom vilken hertigen kom in.

Han tycktes fördjupad i någon intressant sysselsättning.

Hertigen närmade sig på tå. Han såg nu att Karl satt och läste.

— För tusan! utbrast kungen plötsligt, det var en präktig bok! Jag har visserligen hört talas om den, men jag visste inte att den fanns i Frankrike.

Hertigen lystrade till och tog ännu ett steg framåt.

— Förbaskade blad! sade kungen och fuktade tummen mot läpparna för att kunna skilja bladen åt. Det ser sannerligen ut som om man hade klistrat ihop sidorna för att dölja de under, som denna bok innehåller.

Hertigen tog ett nytt steg framåt.

Den bok, som Karl var fördjupad i, var densamma, som Frans hade lagt hos Henrik.

Ett dovt utrop undslapp honom.

— Åh, är ni här, Frans? sade Karl. Välkommen… Här skall ni få se den bästa jaktbok som någonsin blivit skriven.

Hertigens första impuls hade varit att rycka boken ur sin brors händer. Men strax därpå hölls han tillbaka av en infernalisk tanke. Ett förfärligt leende flög över hans bleka läppar och han strök med handen över ögonen liksom bländad.

Så småningom återvann han fattningen och frågade: