16
alldeles uttröttad, dammig och förbi efter att ha färdats dag och natt en hel vecka utan att stanna ett ögonblick.
— Men den där karlen som du talade om nyss?
— Vänta bara. Han följdes hela tiden av en karl med ruskigt utseende, som färdats lika fort som han. Den stackars kuriren kunde när som helst vänta att få sig en kula i kroppen. Båda kommo fram på en och samma gång till Paris. Först vid Notre-Dame-bron skildes de åt
— Tack, min kära Henriette, tack! utropade Margareta. Du har rätt, detta var intressanta nyheter. Till vem skulle den andre kuriren? Det skall jag ta reda på. Men lämna mig nu. I kväll träffas vi vid Rue Tison, inte sant? Och i morgon på jakten. Tag en vild häst, som skenar iväg med dig så att vi få vara för oss själva. I kväll skall jag säga dig vad du skall försöka få veta av din Coconnas.
— Du glömmer således inte min biljett? inföll hertiginnan leende.
— Nej, var du lugn för den saken. Han skall få den, och det i god tid.
Hertiginnan avlägsnade sig. Margareta sände genast bud efter Henrik, vilken hastigt infann sig. Hon lämnade honom hertigen av Nevers' brev.
— Aha! utbrast han.
Därpå berättade hon för honom historien om den andre kuriren.
— Javisst, jag såg honom komma in i Louvren, sade Henrik.
— Ämnade han sig kanske till änkedrottningen?
— Nej, det är jag säker på. Jag råkade så där händelsevis ställa mig i korridoren och jag såg ingen passera förbi.
— I så fall, sade Margareta och såg på sin gemål, måste det ha varit till…
