— Min bror, min bror! ropade Margareta. Vad är det med er?
— Jag känner mig som Porcia måste ha känt det efter att ha slukat de glödande kolen. Jag brinner invärtes, det förefaller mig som om till och med andedräkten vore idel eld och lågor.
I detsamma flämtade han och tycktes rentav förvånad över att inte se andedräkten brinna.
Under tiden hade man infångat falken och åter satt på den huvan, alla samlades nu kring Karl.
— Vad nu, vad vill det här säga? För tusan, det är ingenting… eller om det är någonting, så är det bara solen som har gjort mig yr i huvudet och bländat mig. Fortsätt jakten, mina herrar! Se där kommer en hel skara andungar. Släpp lös falkarna, släpp lös dem allihop!
Man tog genast huvorna av och släppte lös fem eller sex falkar, som i ilande fart flögo bort mot villebrådet, medan hela jaktföljet åter begav sig ned mot floden.
— Nå, vad säger ni? frågade Henrik Margareta.
— Ögonblicket är lämpligt, svarade hon. Om kungen inte vänder tillbaka, kan vi lätt nå skogen härifrån.
Henrik kallade på den jaktbetjänt, vilken bar hägern, och medan den lysande och bullrande skaran strömmade nedför sluttningen, stannade han ensam kvar efter de andra liksom för att närmare undersöka bytet.
Liksom för att hjälpa honom höjde sig i samma ögonblick en fasan.
Henrik släppte lös sin falk Han hade fått en utmärkt förevändning att överge det övriga jaktsällskapet.
