Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/226

Den här sidan har korrekturlästs

220

därifrån, jag till och med råder dig därtill. Ditt liv är dyrbarare än mitt. Rädda det därför!

— Säg då hällre så här: Coconnas, låt oss bli hängda båda två! Det låter bättre än när du säger: Coconnas, rädda dig ensam!

— Bah, sade La Mole, repet är gjort för tölpar och inte för adelsmän som vi.

— Jag börjar nu tro, sade Coconnas med en suck, att mitt försiktighetsmått inte var överflödigt.

— Vilket då?

— Att göra mig till god vän med bödeln.

— Du är bra dyster, min käre Coconnas!

— Nå, vad skall vi bestämma oss för? utbrast. Coconnas otåligt.

— Vi skall försöka få tag i drottningen.

— Var då?

— Det vet jag inte… Och sedan försöka få tag i kungen.

— Var då?

— Det vet jag inte, men vi skall nog få tag i dem, och sedan skall vi två göra vad femtio personer inte kunde eller vågade.

— Du smickrar min egenkärlek, min gode Hyacinthe. Det är ett dåligt tecken.

— Nåväl, till häst!

— Det låter höra sig!

La Mole vände sig om för att stiga i sadeln. Men i samma ögonblick som han satte foten i stigbygeln hördes en befallande röst ropa:

— Halt! Ge er!

I samma ögonblick trädde en man fram bakom en ek, strax därpå ännu en och så småningom ända till trettio. Det var det lätta kavalleriet, som stigit av hästarna och smugit sig fram bland buskarna.

— Vad var det jag sade! mumlade Coconnas.

La Mole lät höra ett slags rytande.