De trettio soldaterna voro ännu på trettio stegs avstånd från de båda vännerna.
― Vad nu! repade piemontesaren åt deras befälhavare, vad är det frågan om, mina herrar?
Befälhavaren gav order åt soldaterna att lägga an mot de båda vännerna.
Coconnas viskade till La Mole:
— Upp i sadeln! Ännu är det tid. Hoppa upp i sadeln som jag sett dig göra hundra gånger, och låt oss så sätta i väg.
Därpå vände han sig åter mot soldaterna:
― För tusan, mina vänner, skjut inte, ni skulle kunna skjuta vänner!
Därpå fortfor han till La Mole:
— Man skjuter dåligt mellan träden. De komma visserligen att skjuta, men de träffa oss inte.
— Omöjligt, sade La Mole. Vi kan inte föra med oss Margaretas häst och de båda mulåsnorna. De skulle kompromettera henne, medan jag med mina svar kan avlägsna alla misstankar. Ge dig iväg, min vän!
— Mina herrar, ropade Coconnas, drog sin värja och kastade den ifrån sig, vi ge oss båda två.
Soldaterna gjorde åter gevär för fot.
— Men säg oss först, varför vi måste ge oss.
— Det får ni fråga kungen av Navarra.
— Vad anklagar man oss för?
— Det skall hertigen av Alencon säga er.
Coconnas och La Mole växlade en blick. Deras fiendes namn i detta ögonblick var föga ägnat att lugna dem.
— Emellertid gjorde de intet motstånd. Coconnas uppmanades att stiga av hästen, vilket han utan vidare gjorde. Därpå placerades de båda fångarna i mitten och soldaterna satte sig i rörelse mot Frans I:s paviljong.
Det var i denna paviljong, som de femtio prote-
