222
stantiska ädlingarna samlats. De Mouy hade som bekant en nyckel dit. De trodde sig vara herrar över skogen och hade blott här och var ställt ut några skyltvakter, vilka ryttarna överraskat och fört bort i all tysthet. Därpå hade de omringat paviljongen. De Mouy, som inväntade kungen i Violettes-allén, hade emellertid fått syn på soldaterna med de röda gehängen och hade fattat misstankar. Strax därpå hade han märkt, att hela skogen och mötesplatsen var omringad. När han sedan fick syn på kungen av Navarra hade han tecknat ett kors i luften med sin hatt, vilket var den överenskomna signalen att allt var förlorat. Henrik hade då genast vänt om och försvunnit, varpå de Mouy satt sporrarna i sin häst och ridit bort allt vad tygen höllo, sedan han under vägen varnat La Mole och Coconnas.
Då kung Karl märkte, att Henrik och Margareta försvunnit, hade han tillsammans med hertigen av Alencon begivit sig till Frans I:s paviljong. Full av förtröstan red hertigen vid sidan av kungen, vilkens dåliga lynne tilltog alltmer allteftersom hans illamående ökades. Han hade varit nära att svimma ett par gånger och en gång hade han hostat upp blod.
— Skynda på nu, sade kungen, då de närmade sig paviljongen. Jag vill komma tillbaka till Louvren så fort som möjligt. Gräv fram mullvadarna. Det är Sankt Blasii dag i dag. Han är visst släkt med Sankt Bartolomeus.
Vid dessa ord satte sig hela hopen av jaktbetjänter och skyttar i rörelse, och man tvang de arresterade hugenotterna att komma fram. Men varken Margareta, Henrik eller de Mouy fanns bland dem.
— Nå, frågade kungen, var är Henrik, var är
