— Er bror hertigen av Alencon, inte sant? inföll Henrik.
— Ja, men hur skall man få reda på det?
— Kunde man inte, svarade Henrik i vårdslös ton, skicka efter en av de där båda hovmännen och genom honom få reda på…
— Ers majestät har rätt, sade Margareta. Jag skall skicka efter herr de La Mole… Gilonne! Gilonne!
Gilonne kom genast.
— Jag måste genast tala med herr de La Mole, sade drottningen till henne. Försök att få reda på honom och för honom hit.
Gilonne avlägsnade sig. Henrik satte sig ned vid ett bord, på vilket låg en tysk bok med gravyrer av Albrecht Dürer. Denna bläddrade han igenom så uppmärksamt, att då La Mole infann sig, tycktes han ej höra det och höjde ej ens på huvudet.
Då den unge mannen å sin sida fick se konungen hos Margareta, stannade han blek av oro och stum av häpnad på tröskeln,
Margareta gick emot honom.
— Herr de La Mole, frågade hon, kan ni säga mig vem det är som har vakten hos hertigen av Alencon i dag?
— Det är Coconnas, ers majestät, svarade La Mole.
— Försök att få reda på av honom, om han fört in till prinsen en karl alldeles övertäckt av damm och smuts och efter allt att döma nyss kommen från en lång resa till häst.
— Jag fruktar, ers majestät, att han inte kommer att säga det. Under de sista dagarna har han varit så tystlåten av sig.
— Verkligen? Men om ni lämnar honom den här biljetten, torde han vara skyldig att ge er något i gengäld.
2. Drottning Margot. II.
