— Nej, ers majestät, svarade Henrik, men kanske är det hertigen av Alencon.
— Jag! utbrast hertigen.
— Javisst min bror, fortfor Henrik, berättade ni inte i går, att ni var kung av Navarra. Nåväl, de hugenotter, som begärt att få er till kung, kommer nu för att tacka er för att ni uppfyllt deras begäran och kungen för att han givit sitt samtycke. Inte sant, mina herrar?
— Jo, jo! ropade tjugu röster. Leve hertigen av Alencon! Leve kung Karl!
— Jag är inte hugenotternas konung sade Frans och bleknade av vrede och tillade därpå med en hastig blick på Karl. Jag hoppas att jag heller aldrig blir det.
— Det gör ingenting, sade Karl. Men ni skall veta, Henrik, att jag finner allt det här besynnerligt.
— Ers majestät, det här liknar på min ära bra mycket ett förhör med mig! sade Henrik med fast röst.
— Och om så vore, vad skulle ni då svara?
— Att jag är konung liksom ni, sade Henrik i stolt ton, ty det är inte kronan utan börden som skapar kungligheten. Jag kommer därför att svara min svåger och vän, men aldrig min domare.
— Jag skulle i alla fall för en gångs skull gärna vilja ha reda på vad jag skall hålla mig till.
— Må man föra hit de Mouy, sade hertigen. av Alencon, så skall ni få veta det. Herr de Mouy bör vara med bland fångarna.
— Finns herr de Mouy bland fångarna? frågade kungen.
Henrik blev för ett ögonblick orolig och växlade en blick med Margareta. Men hans oro var hastigt stillad. Ingen svarade.
— Herr de Mouy finns inte bland fångarna, sade
15. Drottning Margot. II.
