228
— Det har ers majestät.
— Vänd tillbaka till Paris, tillsammans med herr de Nancey. Ni har arrest på era rum. Och ni, mina herrar, sade han till de båda vännerna, lämna ifrån er era värjor.
La Mole såg på Margareta. Hon log. Genast lämnade La Mole sin värja till kaptenen, som stod honom närmast. Coconnas gjorde på samma sätt.
— Nå, har man funnit herr de Mouy? frågade kungen.
— Nej, ers majestät, svarade herr de Nancey. Antingen var han inte i skogen eller också har han flytt.
— Det var ledsamt, sade kungen. Låt oss vända tillbaka nu. Jag fryser och känner mig som bländad.
— Det är väl av vreden, inföll Frans.
— Kanske det. Det flimrar för ögonen på mig. Var är fångarna? Jag kan inte se dem längre. Har det blivit mörkt? Åh, förbarmande, jag brinner!… Hjälp, hjälp!…
Den olycklige konungen släppte tyglarna, sträckte ut armarna och föll baklänges. Hovmännen togo emot honom. Alla voro ytterst förfärade över detta förnyade anfall.
Frans höll sig avsides och torkade svetten ur pannan. Han var den ende som kände till den verkliga orsaken till broderns sjukdom.
Kungen av Navarra gav akt på hela detta uppträde med växande förvåning.
— Aha, mumlade han instinktmässigt, när allt kommer omkring var det kanske bra att jag blev hindrad från att fly.
Denna gång var konungen utan medvetande. Man förde fram en bår, på vilken han lades. Margareta passerade förbi La Mole och viskade till honom följande två grekiska ord:
— Mä deidä.
