fått röna godhet av ers majestät, och Gud som läser i våra hjärtan vet vilken djup tillgivenhet jag hyser för min svåger och konung.
— Men det förefaller inte vidare naturligt att fly, från den som man håller av och som håller av en, inföll Karl.
— Jag flydde inte heller för dem som hålla av mig, sade Henrik, utan för dem som hata mig. Tillåter mig ers majestät att tala öppet?
— Ja, gör det.
― De som hata mig här, ers majestät, äro änkedrottningen och hertigen av Alencon.
— Ja, i fråga om hertigen av Alencon säger jag ingenting, men änkedrottningen överhopar ju er med ynnestbevis.
— Det är just därför jag misstror henne, ers majestät. Och jag har minsann skäl för min misstro.
— Mot henne?
— Mot henne eller mot dem som omge henne. Det är furstarnas olycka, som ers majestät väl vet, att bli för väl betjänade.
— Förklara detta för mig… ni har ju lovat att säga mig allt.
— Ers majestät har sagt att ni håller av mig?
— Det vill säga att jag höll av er före ert förräderi, Henriot.
— Men antag att ers majestät håller av mig fortfarande?
— Nåväl, kanske.
— Om ers majestät håller av mig, vill ju ers majestät också att jag skall leva, inte sant?
— Jag skulle bli förtvivlad om det hände er någon olycka.
— Nåväl, två gånger har ers majestät varit nära att bli förtvivlad.
— Hur så?
— Jo, ty två gånger har jag endast försynen att
