tänkte han, och Actéon är ännu förargad på mig för piskslaget i morse.
Han tog ett ljus och gick in till den goda kvinnan. Hon var hemma. En dörr från ammans rum förde som man torde erinra sig in i vapensalen. Han gick fram till denna dörr.
Men på tröskeln överfölls han åter av ett anfall av samma slag som redan drabbat honom förut och varje gång lika plötsligt. Han kände det som om man borrat ett glödande järn genom hans inälvor. Han greps av den mest förtärande törst, tog en kopp mjölk, som stod på bordet och drack ur den i ett enda drag. Därefter kände han sig bättre.
Nu tog han åter ljuset, som han ställt på en möbel, och gick in i rummet.
Till hans stora förvåning kom Actéon ej emot honom. Hade man stängt in hunden? Men då skulle den ändå ha fått väderkorn av att dess herre kommit tillbaka från jakten och börjat tjuta. Karl ropade men hunden kom ej.
Han tog fyra steg framåt och då ljusskenet nådde fram till en vrå av rummet fick han där syn på en orörlig massa, som låg utsträckt på golvet.
— Hallå, Actéon, ropade Karl.
Hunden rörde ej på sig.
Karl skyndade fram och rörde vid den. Det stackars djuret var alldeles stelt och kallt. Från dess av smärtan hoptryckta gap sipprade några droppar av blodig fradga fram.
Denna syn kom konungen att glömma sin egen smärta och återgav honom all hans energi. Vreden kokade inom honom. Han ville ropa, men en konung har ej rätt att liksom andra människor följa sin första impuls. Han kom att tänka på att det kanske låg något förräderi därunder och teg därför.
