Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/244

Den här sidan har korrekturlästs

238

— Ers majestät?

— Ja, jag själv. Och om han nu är förgiftad, vilka symptom får ni då se?

— Rodnader och förgreningar i magsäcken,

— Nå, till verket, sade Karl.

René öppnade buken på hunden, medan Karl höll ljuset med darrande hand.

— Se här, ers majestät, sade René, det är just de tecken jag väntade. Rodnader i form av förgreningar.

— Sålunda är hunden förgiftad?

— Ja, ers majestät.

— Med ett mineraliskt gift?

— Det är ytterst sannolikt.

— Hur skulle en människa känna det, som blivit förgiftad av ett liknande gift?

— Svår huvudvärk, inre, brännande smärtor, som om hon slukat glödande kol, kväljningar.

— Och känna törst? frågade Karl.

— En osläcklig törst

— Det stämmer, det stämmer, mumlade konungen.

— Ers majestät, jag grubblar förgäves på syftet med dessa frågor.

— Det behöver ni inte veta. Svara på våra frågor, det är allt vad ni har att göra.

— Vill ers majestät vara god och fråga…

— Vad finns det för motgift, som kan användas av en människa som fått i sig samma gift som min hund?

René tänkte efter ett ögonblick.

— Det finns flera mineraliska gift, sade han slutligen. Jag skulle först helst vilja veta vilket gift det är innan jag svarar. Har ers majestät någon aning om på vilket sätt hunden blivit förgiftad?

— Ja, svarade Karl. Den har ätit upp ett blad i en bok.

— Ett blad i en bok?