— Ja.
— Har ers majestät denna bok?
— Här är den, sade Karl och tog fram jaktboken.
René gjorde en rörelse av överraskning, som ej undgick konungen.
— Har hunden ätit upp ett blad av den här boken, framstammade René.
— Ja, det här.
Karl visade på det urrivna bladet.
— Tillåter ers majestät, att jag river ur ett till?
— Ja, gör det.
René rev ur ett blad och förde det mot ljuset. Papperet fattade ed och en skarp lukt spreds genast i rummet.
— Hunden har blivit förgiftad med en arsenikblandning, sade han.
— Är ni säker på det?
— Lika säker som om jag själv tillrett blandningen.
— Och finns det något motgift?
René skakade på huvudet.
— Vad nu, frågade Karl dovt, känner ni inte till något motgift?
— Det bästa och verksammaste är äggvitor utslagna i mjölk, men…
— Men… vad då?
— Det måste användas genast, annars…
— Annars…?
— Det är ett förfärligt gift, ers majestät, sade René.
― Det dödar emellertid inte genast? frågade Karl.
— Nej, men det dödar säkert. Det är ofta endast en tidsfråga.
Karl tog stöd mot bordet.
— Säg mig nu, sade han och lade handen på Renés axel, ni känner ju till den här boken?
— Jag, ers majestät! utbrast René och bleknade.
