Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/245

Den här sidan har korrekturlästs
239

— Ja.

— Har ers majestät denna bok?

— Här är den, sade Karl och tog fram jaktboken.

René gjorde en rörelse av överraskning, som ej undgick konungen.

— Har hunden ätit upp ett blad av den här boken, framstammade René.

— Ja, det här.

Karl visade på det urrivna bladet.

— Tillåter ers majestät, att jag river ur ett till?

— Ja, gör det.

René rev ur ett blad och förde det mot ljuset. Papperet fattade ed och en skarp lukt spreds genast i rummet.

— Hunden har blivit förgiftad med en arsenikblandning, sade han.

— Är ni säker på det?

— Lika säker som om jag själv tillrett blandningen.

— Och finns det något motgift?

René skakade på huvudet.

— Vad nu, frågade Karl dovt, känner ni inte till något motgift?

— Det bästa och verksammaste är äggvitor utslagna i mjölk, men…

— Men… vad då?

— Det måste användas genast, annars…

— Annars…?

— Det är ett förfärligt gift, ers majestät, sade René.

― Det dödar emellertid inte genast? frågade Karl.

— Nej, men det dödar säkert. Det är ofta endast en tidsfråga.

Karl tog stöd mot bordet.

— Säg mig nu, sade han och lade handen på Renés axel, ni känner ju till den här boken?

— Jag, ers majestät! utbrast René och bleknade.