Då han tänkte gå upp ännu en trappa, hejdades han av kaptenen, som sade:
— Var god och stanna här, ers majestät.
— Aha, sade Henrik och stannade, det tycks som man gör mig den äran att låta mig bo i första våningen.
— Man behandlar ers majestät som en krönt konung, svarade herr de Nancey.
— För katten, utbrast Henrik, två eller tre trappor till skulle på intet sätt kommit mig att känna mig förödmjukad. Jag får det för bra här, och det kanske gör att man fattar misstankar.
— Behagar ers majestät följa mig, sade herr de Nancey.
— Ventre-saint-gris! utbrast kungen av Navarra, ni vet väl, att det här inte är fråga om vad som behagar eller inte behagar mig utan om vad min svåger Karl befaller. Befaller han att jag skall följa er?
— Ja, ers majestät.
— I så fall är jag beredd att följa er.
De gingo in i en korridor, i vars yttersta ända fanns en stor sal med dystra väggar och dystert utseende. Henrik såg sig omkring, icke utan en viss oro.
— Var äro vi nu? frågade han.
— I tortyrsalen, ers majestät.
— Jaså, sade kungen och såg sig ännu uppmärksammare omkring.
Det fanns litet av varje i detta rum, kannor och träbockar för vattentortyren, kilar och träklubbor för tortyren med spanska stövlar, sittplatser av sten runt om i salen för de olyckliga, som väntade på att bli torterade, stora järnringar ovanför, på och nedanför dessa sittplatser för fastkedjande av de stackars offrens lemmar.
Henrik fortsatte utan att säga ett ord vidare,
