ingen mer än ni och jag ännu ha reda på polackernas annalkande. Men ändå handlar konungen av Navarra som om han visste det. Trots hans omvändelse, som jag för övrigt aldrig litat på, misstänker jag att han handlar i samförstånd med hugenotterna. Har ni lagt märke till hur ofta han gått ut under de senaste dagarna? Han har pengar, han som aldrig förut haft några. Han köper hästar och vapen, och varje regndag övar han sig i fäktning.
— Herregud, min mor, inföll konungen, ni inbillar er väl inte att han tänker döda mig eller min bror hertigen av Anjou? I så fall får han nog ta några lektioner till, för i går räknade jag med min florett elva knapphål på hans rock, fast den inte har mer än sex, Och vad min bror, hertigen av Anjou beträffar, så vet ni nog, att han skjuter till och med bättre än jag, eller lika bra, efter vad han säger åtminstone.
— Hör på, Karl, återtog Katarina, och behandla inte er mors ord så lättsinnigt. Ambassadörerna komma snart hit, och när de väl äro här kommer Henrik att göra allt för att tilldraga sig deras uppmärksamhet. Han är inställsam och slug, och hans gemål som hjälper honom, jag vet inte varför, kommer att prata med dem, tala latin, grekiska, ungerska och jag vet inte vad. Sanna mina ord, Karl, och ni vet, att jag aldrig misstar mig, det ligger någonting under allt det här.
I detta ögonblick slog en klocka.
— Guds död! Klockan är sju! utbrast Karl. Det tar en timme att komma iväg och en timme att komma fram till mötesplatsen. Vi kan inte börja jakten förrän klockan nio! Sannerligen, min mor, ni förstör tiden för mig.
— Men så hör då på mig, i Guds namn, Karl, återtog Katarina, och lämna inte er egen och Frankrikes framtid åt slumpen. Jakten, säger ni… Ni
