244
men han gav akt på varje detalj av denna ohyggliga apparat, vilken så att säga berättade hela den lidandeshistoria, som försiggått inom dessa murar.
Medan han på detta sätt såg sig omkring observerade han ej vad som fanns framför hans fötter och snavade.
— Vad är detta? utbrast han.
Han hade stigit i en ränna i det fuktiga stengolvet.
— Det är en rännsten, ers majestät.
— Regnar det således här?
— Ja, ers majestät, det regnar blod.
— Jaså, sade Henrik, det är bra. Kommer vi till mitt rum snart?
— Jo, genast, ers majestät, svarade en skugga som just nu trädde fram ur dunklet.
Henrik tyckte sig känna igen rösten, tog några steg framåt och kände igen gestalten.
— Vad ser jag, ni här, Beaulieu, sade han, vad tusan gör ni här?
— Ers majestät, jag har nyss blivit utnämnd till guvernör över fästningen Vincennes.
— Nåväl, min käre vän, då kan ni gratulera er till en god början. En konung som fånge, det är ju inte så illa.
— Förlåt, ers majestät, men jag har redan förut fått hit två fångar.
— Vilka då? Åh, förlåt, jag begår kanske en indiskretion. I så fall låtsas vi, som om jag ingenting sagt.
— Ers majestät, jag har inte fått befallning om att hålla det hemligt. Det är herrarna de La Mole och de Coconnas.
— Javisst, det är sant, jag såg när de arresterades. Hur bära de sin olycka?
— På rakt motsatt sätt, ers majestät. Den ene är
