Sida:Drottning Margot del II 1920.djvu/251

Den här sidan har korrekturlästs
245

munter, den andre sorgsen. Den ene sjunger, den andre suckar.

— På min ära, sade Henrik, jag har lättare att förstå den som suckar än den som sjunger. Efter vad jag sett är fängelset inte något vidare muntert ställe. I vilken våning ha de blivit placerade?

— Högst upp, i fjärde våningen.

Henrik suckade. Där skulle han själv ha velat vara.

— Var nu snäll och visa mig mitt rum, herr de Beaulieu. Jag vill gärna komma dit så fort som möjligt. Jag är trött efter den här dagens händelser.

— Här är det, ers majestät, svarade Beaulieu och visade på en dörr, som stod öppen.

Guvernören var alltjämt lika artig. Med tusen ursäkter över de bristande bekvämligheterna förde han in Henrik i hans rum, placerade två soldater utanför dörren och avlägsnade sig.

— Låt oss nu gå till de andra, sade guvernören till fångvaktaren.

Fångvaktaren gick före. Efter att ha passerat tortyrsalen och korridoren stego de uppför tre tre trappor.

När de kommit upp i fjärde våningen öppnade fångvaktaren efter varandra tre dörrar, vilka voro försedda med vardera två lås och tre jättestora bommar.

Han hade knappast rört vid den, tredje dörren, förrän man kunde höra en glad röst ropa:

— För tusan, öppna då, om det så bara skulle vara för att skaffa en litet frisk luft. Den här ugnen är så att man kvävs.

Det var Coconnas som ropade. Han tog i samma ögonblick ett språng mot dörren.

— Ett ögonblick, sade fångvaktaren, jag har inte kommit för att släppa ut er. Jag tänker själv komma in och herr guvernören är med mig.