La Mole satt hopsjunken i en vrå och tycktes ej ha hört de besökande.
Guvernören stannade på tröskeln och såg på fången, som satt orörlig med huvudet i händerna.
— God afton, herr de La Mole, sade Beaulieu.
Den unge mannen lyfte långsamt upp huvudet.
— God afton, svarade han.
— Jag kommer för att visitera er, fortfor guvernören.
— Det är onödigt, sade La Mole, jag skall lämna er allt vad jag har.
— Hur mycket har ni?
— Omkring trehundra écus, de här smyckena och de här ringarna.
— Ge mig dem, sade guvernören.
— Var så god.
— La Mole vände ut och in på fickorna, drog ringarna av fingrarna och ryckte bort smycket från sin hatt.
— Har ni ingenting mer?
— Inte vad jag vet.
— Men den silkessnodden som jag ser kring er hals, vad finns det på den? frågade guvernören.
— Det är inte något smycke, det är en relik.
— Ge mig den.
— Vad, ni fordrar verkligen…
— Jag har fått befallning om att endast låta er behålla kläderna, och en relik hör inte till kläderna.
La Mole gjorde en åtbörd av harm, men återvann nästan genast fattningen.
— Nåväl då, sade han, ni skall få se vad det är ni begär.
Han vände sig om liksom för att komma närmare ljuset, lösgjorde den föregivna reliken, som var en medaljong med ett porträtt uti, tog undan porträttet och kysste det flera gånger. Därpå låtsades
